S t a f e t t r o m a n e n

... i en mellanstor stad i Mellansverige

 

Del I

av Hedvig Andersson.

 

Hanna går genom skogen och känner hans blick i nacken. Hon ler inuti den uppfällda luvan. I smyg tittar han på henne, och i smyg ler hon.

 

Han har följt efter henne ända från skolan; gömmer sig bakom de tjockaste stammarna och hon går långsamt, dröjer kvar vid en vacker blomma, kisar mot solen när den skiner, tittar på grodorna som hoppar i diket.

 

Bendjamin, kallar han sig, med kort e som låter nästan som ett ä. Han rättar fröken varje gång  hon uttalar det Ben-jamin. Annars säger han inte så mycket. Det är något annorlunda med honom. Kanske är det bara att han kommer från England, men Hanna tror att det är något mer.

 

Kanske vore det bättre om hon följde efter honom, istället för tvärtom. För Hanna, hon är ingen speciell, har inte en endaste hemlighet.

 

Hon går in genom dörren, ropar hej åt mamma. Och så ställer hon sig i fönstret med skorna fortfarande på, dold bakom den virkade gardinen. Men nej, han syns inte till.

 

Ibland ropar mamma från vardagsrummet och ber henne gå ut med påsen med blöjor. Och Hanna håller påsen så långt ifrån kroppen som möjligt, går ut till soptunnan vid asfaltsvägen och sträcker på nacken. Men nej, han är som uppslukad av alla de gröna, svajande talltopparna runtomkring.

 

Hanna går in i vardagsrummet och stannar i dörröppningen. Hon ler åt mamma som ligger i soffan med ena foten i golvet och Lukas över bröstet. Flaskan med välling ligger i knäet, droppar vitt och tjockt. En rund fläck på mammas byxor. Hanna ställer flaskan på bordet.

 

Hon sätter inte på teven. Sätter inte på musiken. Istället går hon tyst tillbaka till köket och öppnar kylen. Tar ett glas av mjölken. Mellanmjölk.

 

Mellanbarn. Mellanstor stad. Någonstans i mitten av mellansverige.

 

Bendjamin. Hanna viskar hans namn. I love you, Bendjamin, viskar hon. Hon plutar med munnen, blundar så att handen hon håller framför sig ska få formen av Bendjamins ansikte.

 

   "Jag börjar faktiskt bli orolig för dig." Malin öppnar skafferiet, knaprar på ett knäckebröd samtidigt som hon skakar på huvudet. Hanna känner hur kinderna hettar. Malin suckar, lutar sig snett leende mot henne.

 

   "Du är ju söt Hanna. Smart. Rolig." Hon drar en hårslinga bakom Hannas öra och tappar smulor i hennes knä. "Du vet det, va?"

Hanna säger inget, bara nickar fastän hon inte alls vet det, inte har en aning om ifall Malin bara hittar på. Och Malin tittar så länge på henne att Hanna till slut måste titta bort.

 

   "Har mamma sagt något…" Malin tystnar, tittar ändå på Hanna i väntan på ett svar.

   "Mamma sover" säger Hanna. Malin nickar. Ler lite. Så rotar hon i den stora svarta skinnväskan som hänger på höften och kastar en bok rakt över köket. Hanna duckar och de hårda pärmarna dunsar mot golvet.

   "Hittade den på vägen. Antar att den är din." Malin höjer på ögonbrynen innan hon går därifrån.

 

Samhällskunskapsboken. Hennes ligger i ryggsäcken. De har läxa till imorgon. Nordens olika statsskick. Hanna bläddrar i boken och längst ner på andra sidan står ett snirkligt B.

Från teven pratar någon högt på amerikanska. Lukas börjar skrika.

 

Sakta famnar Hanna boken och tycker att den luktar precis som honom, fastän hon aldrig varit så nära att hon känt hans lukt. Liksom kryddigt med bara en aning av söt kola.

 

 

 

 

Del II

 

av Pasi Vuoloterä.

 

Hanna tar de knarrande trapporna, två trappor i taget, som vanligt, upp på övervåningen. Hon öppnar dörren till sitt rum och står och njuter av eftermiddagssolen som lyser in genom det enda fönstret i rummet. Hela rummet ligger inbäddat i ett guldaktigt skimmer; och trots snedtaket ser det större ut än vanligt. Hanna älskar sådana här ögonblick. Hon tar ett långsamt steg in i rummet, som för att inte störa ljuset och bryta förtrollningen. De röda tapeterna glöder i kapp med sängöverkastet i gult. Den stjärnformade klockan hon gjorde i femman fångar hennes blick. Visarna kastar solstrålarna i hennes ögon och hon måste kisa för att se vad tiden är. 15.47. Hanna lägger sig på rygg i sängen, fortfarande med boken märkt med B i ett hårt grepp på bröstet.

 

Kan boken tillhöra någon annan? Nej, det är Bendjamins. Det vet Hanna helt säkert. Det är hennes osäkerhet som försöker få henne på andra spår än de hennes tankar nu börjat vandra. Om hon inte fegar ur vet hon hur det kommer att sluta; hon kommer att stå utanför Bendjamins dörr om mindre än trettio minuter. Det läskiga är att hon inte har en aning om hur det kommer att gå sedan. Kommer hon att börja babbla osammanhängande? Kommer hon att få något slags anfall och börja frusta, med fradgan rinnande längs mungiporna? Eller, hemska tanke, kommer hon att vara sig själv?

 

Hanna sätter sig upp. Hon lämnar sängen i hörnet, lägger boken på det lilla skrivbordet framför fönstret och går bort till spegeln på garderobsdörren. Den visar en bokhylla, fylld med böcker, små tennfigurer föreställande dvärgar och orcher och den skulle, om inte en tonårig tjej skulle ha stått i vägen, visat en guldfärgad pokal med texten "Ungas fantasi kläs i ord. Förstapris." ingraverad på en liten plakett på ekfoten. Hanna vrider och vänder på sig. Det varma ljuset får henne att lysa. Det lockiga håret står i lågor i olika nyanser av guld och brunt. De gröna ögonen blänker och den svarta tröjan med Metallicas logotyp på ramar med hårets hjälp in det allvarliga ansiktet. Hanna fnyser och kväver ett litet skratt. Vad håller hon på med? Vems godkännande söker hon egentligen? Är det för att tjejer gör så här i filmer som hon står framför spegeln? För tusan! Hon ska ju bara lämna tillbaka en bok.

 

Med boken i ryggsäcken och "For whom the bell tolls" i lurarna går Hanna med bestämda steg mot Bendjamins hus. Med bestämda steg tar hon en liten omväg här och var. Vårsolens sista strålar smeker träden och stigen framför henne.

 

Till en början hade hon varit emot idén att flytta till huset utanför staden. Det verkade idiotiskt. Men nu, efter två år, älskade hon det här. Skogen, dofterna, lugnet. Efter allt som hänt tidigare kändes det som om hon till slut var hemma. Familjen var hemma. Alla på plats. Utom pappa.

 

Pappa. Att ha en pappa är inte alltid lätt. Pappor lägger sig i, de är kritiska och skäller på en. Som mammas bundsförvant förstärker de trupperna som mobiliseras mot en. Nej, det är inte alltid lätt att ha en pappa. Men, det är svårare att inte ha en. Hanna hade älskat sin pappa och hon skulle göra allt för att få tillbaka honom.

 

Ett rött tegeltak dyker upp mellan träden.

 

 

 

 

Del III

av Anna Grande.

Hon sneglade på klockan. Trettio minuter hade passerat sedan hon gått hemifrån. Trettio minuter mellan henne och Bendjamin. Hon visste att det tog så lång tid, på ett ungefär, för hon hade gått den sträckan många gånger förr. Det hon också visste var att så snart hon lämnat skogen, och Bendjamins hus gjorde sig synligt mellan trädtopparna, så lämnade hon även något annat där bakom sig. Det var som om allt det trygga och levande var något som endast skogen och träden kunde erbjuda.

 

Hanna hade varit säker på att det skulle vara annorlunda den här gången. Nu hade hon ju kommit för att lämna tillbaka något, samhällskunskapsboken. Det var ju inte så att hon hade stulit den eller något sådant. Hennes syster hade hittat den, trott att den var Hannas, och gett den till henne. Det var det hon hade tänkt att säga. Det som hon hade övat på framför spegeln.

 

Men det kändes inte annorlunda den här gången heller. Det var ingen skillnad på den här gången än på någon annan gång hon stått utanför Bendjamins hus med någon av hans ägodelar i sin hand. Hon kunde knappt andas. Något hände inom henne, varenda muskel spände sig och hon kände smaken av besk metall då hon bet sig själv hårt i kinden.

 

Hon öppnade boken, strök ett finger över det handskrivna B:et. Det var elektriskt, gick som impulser från hennes fingertoppar ut i hela hennes kropp. Benen skakade så att hon knappt kunde stå upp. Hon borrade ner näsan bland bladen och insöp, vad som kändes vara, Bendjamins väsen.

 

Nej, hon kunde inte. Hon hade inte råd att förlora en endaste liten del av honom. Samtidigt var hon orolig för att han börjat misstänka något. Varför skulle han annars ha följt efter henne genom skogen härom dagen? Han kanske bara tyckte att hon var konstig. Eller intressant. Kanske till och med lite snygg.

 

Plötsligt blev hon medveten om hur hon måste se ut, som en rabiessmittad hund, där hon stod. Tänk om någon skulle se henne. Hon torkade bort lite blod och saliv ur mungipan och sprang sedan hemåt. Hon levde, kände varenda del av sin kropp pulsera då hon sicksackade mellan gran och tall.

 

Lukas skrek när hon öppnade ytterdörren. Det gör han nästan alltid. Kolikbarn, säger de. Stackars mamma, tänkte hon. Jävla pappa. Ibland kändes det som en stor klump av saknad i magen när hon tänkte på pappa. Andra gånger kunde det vara mer som bitska små råttor som gnagde hennes bröst. Förut, när det blev så, brukade hon gå till skogen för att jaga bort den där obehagliga känslan. Nu för tiden gick hon oftast för att se på alla vackra ting hon hade samlat i sin bokhylla.

 

Hanna gick in på sitt rum och stängde dörren. Samhällskunskapsboken ställde hon i hyllan bland diverse böcker, dvärgar och andra tennfigurer. Allt med en lyster av Bendjamin.

 

Hon öppnade byrålådan och tog fram det allra käraste hon hade. Det hon inte vågade ha framme. En svart adidas superstar i storlek 43, passande en vänsterfot. Skon förde med sig en doft, en känsla, som spred sig i rummet. Liksom kryddigt med bara en aning av söt kola.

 

Memo to myself, ta med en sax till skolan imorgon, viskade hon tyst för sig själv.

 

 

Del IV

av Dag Odensson.

Ärret. Tio år senare. That’s it. Benjamin Taylor undrar vad han gör här egentligen. Han ser ett trött ansikte i spegeln, han ser sina bruna ögon och deras avsmak. Det är inte mycket som har hänt sedan han flyttade, samma spyor att vada igenom på helgkvällarna, samma stadshotellsnattklubb, samma telefonnummer på toalettbåsdörren. Urinlukten som fräter i näsborrarna, de skitiga speglarna och de blinkande lysrören.

 

Fast nu är det klassåterträff. Samma samma fast annorlunda. Han ångrar att han inte tog flugan trots allt. Jävla slips. Han rättar till den igen. Han önskar att han stannat i Glasgow, att han hoppat över den här larviga orgien i nostalgi. Längtar hem till fish and chips. Universitetet.  De riktiga (brittiska) vännerna. Men nu står han här i sin gamla hemstad och han har flytt in på herrtoan för att komma bort från "klasskompisarna" från förr. Ett smörgåsbord av mer eller mindre välbekanta ansikten som prompt skulle dra med honom till dansgolvet när restaurangen stängde. De har förändrats, allihopa. Men han vet att han skulle känna igen henne, det var ju det han kom hit för, och Hon är inte här.

 

Han stirrar in i spegeln, möter sin egen blick, tvekar. Och drar bort lockarna igen. Ärret. Tio år senare. That’s it. Nu får det vara, hon kommer ju ändå inte att komma nu.

 

Han vänder sig mot dörren och ska ta sig till kapprummet, knuffa sig ut genom folkmassan och gå till föräldrarnas nya lägenhet. Han saknar det lilla huset i skogen men de verkar nöjda med sekelskiftesvåningen i gamla stan. Pappas försök att bygga ett litet England i miniatyr på 120 kvadrat, fem rum och kök fyllt av det gamla landet. Benjamin ser framför sig hur han sjunker ner i Chesterfieldfåtöljen med en ångande kopp te och sin besvikelse.

 

När han ska öppna toalettdörren med armbågen hör han ett vrål och ser den gröna dörren fara mot sig med oroväckande målmedvetenhet. Ögonblicket efter tumlar en ljushårig kille in på toan och spiller ut halva sin öl över Benjamins kavaj. Och slips.

   "For fuck’s sake!"

   "Öööh…" Ägaren till ölen pekar slött mot Benjamin och kisar. "Täjlor! Bänny Täjlor! Faaan va kul att du ä här!"

   "Hej Stefan."

   "Hur va brudarna i England då? Tänkte snacka me rej på middan men…"

   "Glasgow. I Skottland."

   "Jamen de va ju de jag sa!"

Stefan kisar igen, skrynklar ihop hela ansiktet den här gången. Benjamin ryggar bakåt, drar upp håret som han gör när han blir nervös.

   "Åh jävlar du, ä de där de där ärret?!"

   "Jo."  

 

Han minns. Det är klart att han gör och han hade inte väntat sig något annat. Han hade känt att Hanna var på väg, hade tänkt vända sig om. Tänkt hälsa. Och sen… saxen. Det hade ju inte varit meningen. Men ont hade det gjort. Och samtidigt blivit början på deras historia.

 

   "Det var la tur att du fick den dära psykbruden. Så jävla kär i na va ja men sen ble hon så… skum vettu."

   "Hon är inte här."                                 

Han säger det mer till sig själv. Struntar i Stefan. Fucking twat.

   "Nä hon stack la på samma gång som du. Har inte sett na sen dess."

 

Benjamin suckar. Det är en lång, trött suck. Ja. Hon försvann ju också. Han undrar, igen, vad som skulle hänt om de hade stannat. Muttrar något osammanhängande som kanske eller kanske inte är en mening, ett avsked. Vad fan gör han här, frågan ekar tydligare för varje minut. Kvällen är slut. Över. Han trycker sig förbi Stefan. Trycker upp dörren.

 

Och där står hon.

 

 

 

  

Del V

Av Rebeka Sallowa.

Och där står hon. Som bomull lägger sig tystnaden kring Benjamin, allt han ser är Hanna. Ingen musik, inga fulla klasskompisar från förr och inga frågor från dem får honom att dra undan blicken från henne. Han sträcker ut handen mot henne, inte för att hälsa, men för att dra in henne i sin famn, hon tar ett steg närmare honom, nuddar hans handflata och kryper in i hans famn. Hanna, samma lukt av honung och solvärme. Han kramar om henne, hårt och drar in hennes doft i näsborrarna. En skön känsla och en skrämmande känsla sprider sig i Benjamins kropp, han kanske inte borde ha erbjudit hennes sin famn, men längtan var för stor för att motstå det.

 

Hon drar sig långsamt ur hans famn, plockar bort lockarna från kinden, smeker. Ärret. Hon viskar ett förlåt och en ensam tår rullar nerför hennes kinder. Ärret. Tio år sedan och här står de nu. Den där dagen, när han känt hennes närvaro bakom sig och samlat på sig mod att hälsa hade varit startskottet för deras destruktiva kärlek. Deras destruktiva kärlek, där Benjamin jagade och Hanna höll undan. Men skit i det nu, tänker han för sig själv. Den där dagen hade han vänt sig om för att hälsa på henne, möta hennes vackra ögon, men det hade svidit till i kinden, sedan kom värmen från blodet. Benjamin skulle ha ställt sig upp och rusat därifrån, men han gjorde inte det. Han stod kvar medan alla andra bröt ut i skrik och frågor.

 

   ”Vad fan hände?” sade någon.

 

Men Benjamin stod kvar. Han tittade länge på Hanna och frågade vad hon hade tänkt göra med saxen. Han hade inte skrikit och han hade inte blivit arg, inte ens rädd eftersom han visste att Hanna aldrig skulle skada honom.

 

   ”Jag ville bara ha en bit av dina vackra lockar,” viskade hon.

 

Rädd. Benjamin hade sett rädslan i hennes ögon. Han hade tagit saxen ur hennes hand och klippt av en lock ur hans ostyriga hår och gett den till henne. Sedan hade han tagit hennes hand och de hade gått därifrån. Han hade tvättat rent sitt sår och fått ett plåster av skolsyster. Sedan hade de promenerat ut från skolans lokaler och alla frågor från skolkamrater och vuxna.

 

Och nu står hon där. Det som hänt mellan dem är inte glömt, men för tillfället förlåtet. Benjamin och Hanna har mycket att prata om, men ingen av dem vet hur de ska börja. Plötsligt hörs ett välbekant stycke ur stadshotellets högtalare. Metallica, Turn the Page. Benjamin tar återigen Hannas hand och leder henne mot dansgolvet. De sluter upp med de andra som svajar till musiken. Hennes huvud mot hans axel, hennes honungs- och solvärmedoft i näsan och klasskompisarnas frågande blickar mot honom. Vad fan ska du med henne till, sade blickarna. Inte nu igen, sade några andra, men Benjamin bryr sig inte om deras frågor. Inte nu. Istället njuter han av stunden. Frågorna får ställas imorgon eller en annan dag.

 

 

 

Del VI

av Fredrik F G Granlund.

Innan ärret. Tio år tidigare. Bendjamin mindes sin fars röst och hur den ekat i familjens vardagsrum: ”Det är bara lite blod, Benji. Titta inte bort! Jag kan inte förstå varför du gör det. Det här är ju underbart!”

     Han låg under ett täcke på vardagsrumsmattan, strax till höger om sacco-säcken, med täcket uppdraget så långt över huvudet att han inte ens skulle kunna råka se något; hans lekamen skakande ut i varje nerv.

”Pappa, säger du till när det äckliga är över?” sa han ömkligt.

Hans far skrattade. ”Du måste se det här. Titta på det. Det är inte äckligt, Benji, det är ju roligt.” Fadern tog groggen från bordet, drack av den och ställde tillbaka den, med blicken hela tiden fästad vid TV:n. ”Det du ser är påhittat. Det här har aldrig hänt och kommer aldrig att hända. Det är inte som det dom visar på nyheterna. Var glad att du slipper se det eländet!”

Mamma stod med ryggen mot dem, väl synlig genom glasväggen bakom TV:n. Plockade i ordning efter att ha diskat. Någon gång ibland tittade hon över axeln, mot maken i fåtöljen längst in i vardagsrummet och på sin son på golvet.

     ”Tvinga honom inte, Iggy.”

     ”Vad sa du?”

     ”Tvinga inte Benji att se filmen, är du snäll.”

     ”Jag hörde vad du sa. Och jag heter Ignatius! Har man fått ett så ovanligt namn ska man fan i mig också bli kallad det.”

     ”Okej, Ignatius. Tvinga inte Benji att se filmen.”

     "Äh, grabben måste lära sig nån gång. Annars får han ett helsicke när han växer upp. Det här är viktigt för honom. Väldigt viktigt."

     Bendjamin mumlade under täcket, så lågt att pappa inte skulle kunna höra: ”Så verkligt. Så äckligt.”    

     Det värsta var, förutom blodet efter monstren som högg ner och dödade huvudpersonerna, att ljud kom från olika platser i rummet. Små högtalare var utplacerade här och var, och ljudet – skriken – kom från olika håll; när något hemskt hände fick basen Orrefors-kristallen i bokhyllan att vibrera. På TV:n såg det verkligt ut. Och det lät ännu verkligare.

     Det gick inte att komma undan.

När filmen var slut pustade Bendjamin ut. Men han skakade fortfarande, och inte lite. Visste redan nu att han inte skulle kunna sova den här natten; men han visste inte att det här var en kväll han skulle komma att minnas resten av sitt liv.

     Pappa log mot honom. ”Det var väl en bra film?”

     ”Äcklig.” 

     Fadern skakade på huvudet. ”Nej, Benji. Du måste lära dig att det bara är film. Det är inte verkligt. Inte som nyheterna. Nej, när du ser på nyheterna så måste du veta hur mycket de inte tar upp: hur mycket gott och fint som faktiskt händer i världen. Det visar dom aldrig. Och det kommer du att förstå med tiden. Men det blir svårt att klara av allt våld i världen om du inte klarar av att se såna här filmer.” Han såg på sin son med något av ett Mona Lisa-leende. ”Förstår du vad jag menar?” 

     ”Mmm.” 

     Under de följande tjugo sekunderna härskade en perfekt tystnad i familjens kristallsalong. Och mer enträget än föräldrarna, mer orubblig, teg den fortfarande både skakade och rörde sonen. Men i den tjugoförsta sekunden brast tystnaden:

”Nu måste du gå in på ditt rum, Benji. För nu ska jag se på porr.”  Fadern såg på sin hustru i köket och hon mötte sedan sonens blick och skakade på huvudet som om inte heller hon förstod.

     Men det var bara att acceptera. Alla i hans ålder hade väl det så här?

     Bendjamin gick in på sitt rum och stängde den tunna dörren, som snart skulle släppa igenom konstiga ljud. Det här var inte längre något ovanligt.

 

 

Del VII

av Petronella Olsson

Ett litet föremål i stål och plast. Ett krampaktigt grepp. Blod på kinden. Hans hand i hennes. Små fragment av den viktigaste händelsen i hennes liv. Tänk att ett föremål så vasst med plasthandtag kan bestämma ens riktning i livet. Klipper man inte saker med en sax? Klipper band. Hanna kommer tydligt ihåg mamma klippa sönder pappas skjortor och bränna upp hans kläder, allt som påminde om honom. Men att skapa något så vackert med en liten Fiskars sax för vänsterhänta. Fast hon var rädd. Rädd att förlora det vackra. Bättre att vara den som lämnar. Bendjamin. Aldrig tänker jag vara någon annan än din.


Spänningen mellan dem hade varit som magneter. Drogs så starkt till varandra ena sekunden men som plötsligt kunde slå runt och stöta ifrån. En stöt hårdare för varje gång och mer förödande än den förra. Fast han gav aldrig upp. Han fanns där för henne. Vad hon än gjorde för att han skulle släppa taget. För han visste hur det var att vara osynlig. Ensam.


Bendjamin hade bara tagit hennes hand. Struntade i att blodet droppade på hans favorit t-shirt. Släppte inte hennes blick ens när sjuksyrran smackade på tygplåstret på kinden. Hanna hade bara lite skamset tittat bakom ryggen när han inte ens sagt tack. De bara gick. Ut på skolgården över grusplan. Förbi alla blickar. Bredvid varandra som om det vore självklart. Som att det var menat så. De rymde inte. De bara gick. Vad hade de att rymma från? Förutom verkligheten. Verkligheten skulle komma ikapp dem. Det visste de. Men just nu gick dem bara. Med händerna ihopflätade.


De hade fortfarande inte sagt ett ord när de satte sig på en bänk utanför busstationen. De visste så lite. Hanna satt nu 10 år senare på samma bänk. Klassreunionen hade börjat för flera timmar sen och lika många timmar hade hon suttit här. Bara tänkt på allt som kunde blivit annorlunda. Tankarna hamnade åter igen på den så unga Hanna den där vårdagen. De bara satt där på bänken ett tag. De visste inte hur länge. De såg bussar och tåg komma och gå. Dess passagerare lika så. Under fortsatt tystnad hade de rest sig upp. Händer fortfarande sammanflätade. Steg på ett tåg och åkte. De hade inget mer än det de hade på sig. Hannas mp3-spelare, lite pengar och ett plåster på kinden. Det var ren tur att ingen frågade efter biljett. De åkte i timmar. Varsin hörlur, Metallica, Turn The Page. ”Nästa station Göteborg, och det är också tågets slutstation. Vi tackar...” De vaknade upp ur sitt slummer. Tittade på varandra och Bendjamin var den som tillslut bröt den magiska tystnaden dem emellan. ”Vad gör vi nu?” Hanna ville inte att resan någonsin skulle vara över. Hon kunde nöja sig med en evighet i tystnad på ett tåg med honom. Men den tog slut. Det blev ingen evighet tillsammans. Allt tack vare den där novembernatten satt Hanna på bänken ensam denna gång. I en mellanstor stad i mellansverige.

 

 

 

Del VIII

av Anneli Abramsson

Det är alltid samma sak. Först hörs bara mumlande, dova ljud från andra sidan väggen, sedan börjar det: slamrandet i köket, de upprörda rösterna… De väntar alltid tills Benjamin gått och lagt sig. Som om han inte skulle höra något då. Han trycker kudden hårt mot huvudet. Stackars mamma. Jävla pappa.

Det slutar också alltid på samma sätt. Ytterdörren som smäller igen, och sedan är allt tyst. Benjamin  somnar inte förrän pappa kommer hem igen framåt småtimmarna. Mamma brukar alltid säga att Benjamin  aldrig lyssnar, men det gör han. Han hör allt. Till och med det metalliska ljudet när pappa skruvar av korken till whiskeyflaskan. Till och med det.

Ibland tänker han att det vore bättre om pappa inte kom tillbaka, men han ångrar sig i samma sekund. Det minne som alltid dyker upp just då är när han och pappa tältade vid sjön. De hade pratat så länge om att åka ut och fiska, Benjamin  och pappa. Ingen annan, bara de två. Det var när de fortfarande bodde i England, när pappa jobbade på fabriken och mamma hade sytillbehörsbutiken inne i stan.

På den tiden jobbade pappa nästan jämt. Han åkte tidigt på morgonen och kom hem strax innan Benjamin  skulle gå och sova. Det blev en hastig godnattkram i hallen och ett löfte om att ”till helgen, då ska vi hitta på något roligt tillsammans.” Men oftast blev det inte så. Det var alltid någonting annat som kom emellan, alltid så mycket annat som skulle göras.  

Men just den dagen hade pappa väckt honom tidigt på morgonen. De hade lastat bilen full med packning och åkt ut till sjön medan det fortfarande var mörkt ute. Pappa hade sagt att det nappar bäst precis i soluppgången, och Benjamin  hade nickat instämmande. Det var klart att det gjorde.

Benjamin  blundar hårt och försöker minnas varenda detalj. De irriterande myggen, tältet som de kämpade så länge med att sätta upp, den varma chokladen han drack medan pappa berättade fiskehistorier. Allt det minns han tydligt. Pappa hade väl haft kaffe i sin termos. Det är han ganska säker på.

 Två år har gått sedan dess. Nu för tiden orkar pappa aldrig göra någonting. Det var länge sedan han ens pratade om hitta på något.

Det var när de flyttade till Sverige som allt förändrades. Det var då pappa blev så trött. Det var då han började strössla varenda mening med ordet ångest. Han fick ångest av att prata svenska, han fick ångest av barnprogrammen på tv, han fick av ångest att vara hemma, men ännu mer ångest av att gå ut. Han fick ångest av Metallica, nyheterna, arbetsförmedlingen, IKEA, det mesta. När han druckit för mycket fick han ångest och grät över att han var en så dålig pappa. Benjamin försökte alltid trösta:

”Du är ju den bästa pappa jag har.”

Och det var ju sant. Han var den bästa pappan Benjamin hade. Och det var väl åtminstone bättre än att inte ha någon pappa alls.

 

 

 

Del IX

av Titti Nilsson

Det var när han vaknade nästa morgon som han kom idén. Att ta med Hanna på en fisketur. Precis som pappa gjorde med honom den där enda gången, som nu kändes som hundra år sedan.

       Hanna behöver ingen övertalning alls. De smiter efter första rasten. Gömmer sig på toa tills det ringer in och springer sen som två småbarn på väg till tivoli när de kommmer utanför skolgården.

       Hemma hos Benjamin gör de mackor. I brist på cola blandar de saft i en tomflaska. Ingen finns hemma så de kan ostörda plocka från kylskåp och skafferi.

Benjamin river runt bland ouppackade kartonger i källaren. Han är säker på att han sett metspöna någonstans där i samband med flytten. Till slut hittar han dem längst in mot väggen i bastun.

       Oktobersolen får höstlöven att glöda på träden och dagen bjuder på en fantastisk brittsommarvärme. De blir varma och får stanna halvvägs till sjön för att ta av jackorna. Väl framme får de se två fåglar lyfta från vattnet och flaxa över till motsatta sidan. De blir stående, hänförda över naturens skönhet och det glittrande vattnet. Allt är så stilla. Inte en krusning syns på sjön.

       ”Det här är en liiiten aning bättre än fysiklab,” skrattar Benjamin.

       ”Jamen, eller hur!” Hannas blå ögon lyser mot honom.

       De kramar varandra. Hårt. Länge står de där och bara finns till. Blundar och drar in varandras doft i näsborrarna.

       ”Du!” utbrister Hanna plötsligt. Hon har öppnat ögonen och ser över Benjamins axel. ”Det ser ut som det ligger en båt där borta, på andra sidan bryggan!”

De går genast dit och tittar förvånade ner i en liten eka som ligger förtöjd där.

Det står lite vatten i botten på den. Ett par åror ligger tvärs över sittbrunnen, längs med den rödmålade relingen.

       ”Vi lånar den!”

       ”Törs vi det?” tvekar Benjamin. ”Tänk om ägaren kommer…”

       ”Äsch, det är mitt i veckan, han jobbar säkert! Och vi måste ju ha en båt, det blir ju ingen riktig fisketur om vi inte har en båt.”

       De hittar en tom konservburk under durken och använder den till att ösa ur vattnet med.

       Benjamin tar årorna och Hanna puttar ut dem från bryggan. Färden blir lite vinglig. Det är svårt att ro jämnt när man inte fått lära sig hur man gör. Men sjön är inte stor, egentligen bara en tjärn och snart är mitt ute på den. Benjamin upphör med årtagen för en stund och drar ner dragkedjan i sin hoodtröja. Halskedjan av guld som han alltid bär glittrar solskenet. Hanna lutar sig fram och låter fingertopparna följa den runt.

       ”Du får den!” Benjamin knäpper upp låset i nacken och fäster kedjan runt Hannas hals.

Hon blir stum av glädje och vet inte riktigt vad hon ska göra. Spontant formar hon händerna runt hans kinder och kysser honom på munnen. Det känns som en elektrisk stöt genom hela hennes kropp när hans läppar suger sig fast vid hennes.

      Just då hörs irriterade rop borta från bryggan. Förskräckta släpper de varandra och reser sig samtidigt upp i båten. Den vickar till och Hanna skriker högt av rädsla när de med ett stort plask faller i sjön.

 

 

 

Del X

av John H. Dienstag

För ett ögonblick är allting svart, kallt och blött. Ingenting är upp eller ner, det är bara skräck som får plats runtomkring dem. Bredvid Hanna rör sig ett stort virrvarr av ben och armar. Paniken växer, hon tänker inte klart och det är först när Bendjamin, just det ja, båten, vattnet, Bendjamin, som skriker rakt ut i vattnet fast det bara blir bubblor och blöta ljudvågor. Det är Bendjamin som sparkar och det är en av hans sparkar som väcker henne till liv, som får henne att leta efter ytan. Så ser hon oktobersolen och hittar kraften att vända sig åt rätt håll och sparka neråt, hårt. Hon träffar något men just då är det viktigaste i världen att få luft.

 

Hennes huvud bryter igenom och hon kan andas in, frustande, girigt. Några sekunder till, var är hon? Från stranden ropar någon, ”Men var är killen då?”

       ”Jag vet inte!” skriker en annan röst.

       ”Tjejen, var är killen?” ropar den förste till henne.

 

Rösterna kommer bakifrån och hon hittar tillbaka till verkligheten. Var är han? Paniken, som försvann, som byttes ut till oändlig lättnad när hon fick syre och livet tillbaka, kommer som en galen hämnare och invaderar henne igen. Bendjamin! Var är han? Hon drar in så mycket luft hon kan och dyker ner. Det är becksvart där nere och hon minns hur hennes spark tryckte till mot något, för hårt för att vara sjöbotten, för mjukt för att vara sten.

       Världen snabbspolar in i en framtid där han inte finns, där hon dödat honom, förbi när polisens dykare hittar honom, när hans föräldrar skriker på henne, ursinniga, förbi begravning och kistan som firas ner i marken. Vidare, förbi alla gånger hon kommer att förebrå sig detta. Hon försöker igen, upp till ytan, andas och ner igen. Hon hatar redan hans idiotiska idé att fiska, hon hatar sin egen och ännu mer korkade idé att ta båten, hon hatar båten, hon hatar båtens ägare vemfandetnuär, hon hatar sjön och fiskespöförsäljaren och oktober och biologilabben för att den är så tråkig så att de bestämde sig för att skolka och… hon rycks ner i djupet av något som bara kan vara en hand kring hennes handled.

 

Männen hade vadat ut, simmat sista biten och fiskat upp dem.

       ”Storfångst,” hade de skrattat, märkbart lättade.

       Nu sitter hon och Benjamin på bryggan i lånade, dödsfula sommarstugekläder. Männen förlät dem, erbjöd skjuts som nekades och åkte tillbaka till stan. ”Hoppas ni lärde er något. Visst, behåll paltorna.”

       ”Det var andra gången,” flinar Benjamin samtidigt som han huttrar.

       ”Va?” säger Hanna.

       ”Andra gången du försöker döda mig…” fortsätter han. ”Kabang i skallen bara…”

       ”Men skärp dig,” fräser hon. Hon är fortfarande förbannad, skräcken och ångesten har inte lagt sig. Hon är nu minst lika arg på att han inte verkar vara särskilt störd av hans närkontakt av tredje graden med evigheten.

       ”Allvarligt, tror du jag tycker det är kul att allt jag gör blir fel eller?” säger hon tyst och lite hjälplöst. En kvävd snyftning ligger och skvalpar strax innanför läpparna. Hon tänker däremot inte börja gråta. Och det är då det händer. I en liten sommarstuga hos någon ingen av dem känner. Där och då händer det. Bendjamin och hon vänder sig om samtidigt och den avbrutna kyssen från båten blir till den där första gången.

 

       ”Det var tredje gången.” Han ligger bara där, som förstenad och andas bara med korta flämtningar. ”Tredje gången gillt. Fransmännen kallar det la petite mort vet du… Lilla döden.”

 

 

Kollektivt berättande [i kubik] 2011

www.pseudocity.org/kb3stafett.html

TILLSAMMANS MED MARIESTADSTIDNINGEN ANORDNAR KOLLEKTIVT BERÄTTANDE [i kubik] ETT EXPERIMENT.

 

SOM LÄSARE HAR DU CHANSEN ATT DELTA I SKAPANDET AV EN KOLLEKIVT SKRIVEN MINIROMAN.

 

VARJE FREDAG PUBLICERAS NÄSTA DEL I MARIESTADSTIDNINGEN.

 

SKICKA IN DITT BIDRAG SENAST KLOCKAN 13.00 PÅ TISDAGEN TILL:

 

kb3@mariestad.se 

 

HÄR KAN DU LÄSA ALLA DELAR SOM PUBLICERATS HITTILLS.